En tidig morgon våren 2007 kliver jag in i spärrhallen till tunnelbanan i Farsta Centrum. Genom hela hallen sträcker sig en mur av maskiner. Maskinerna är konstruerade för att resenärerna skall dra en biljett igenom maskinen och sen gå igenom ett vändkors. Men de som nyttjar maskinerna verkar inte vilja använda maskinerna på det sättet. Istället hoppar de enkelt över dem eller tar sig förbi vändkorset för hand. På andra sidan muren av maskiner står tre personer med gula västar. När någon hoppar över en spärr så går de fram till denne och berättar att nästa gång måste han eller hon använda maskinen som konstruktörerna tänkt att den skall användas. Detta är de västbeklädda personernas enda uppgift. De är människor underställda maskinerna. Det är ett jävla skitjobb.

Agnes Arpi skrev härom dagen en artikel där hon polemiserar mot dem som hon upplever använder begreppet skitjobb för att nedvärdera lågstatusyrken vilket omöjliggör ett samtal om lågstatusjobbens dåliga arbetsvillkor. Jag skall kommentera artikeln senare i denna bloggpost. Men jag tänkte börja med att försöka gå igenom några företeelser som snabbt dyker upp när man diskuterar skitarbeten. Och hur de gjorde det även denna gång.

Arbetssamhället och moralism

Tidligt i debatten kring arbete och skitarbeten dyker den moralism som ständigt finns närvarande under ytan upp. Den konservativa skribenten Sakine Madon skriver på twitter om ”snorungar, som aldrig fått skit under naglarna”. Att inte ha haft ett lönearbete som är smutsigt och slitsamt (”fått skit under naglarna”) skall tydligen ligga människor i fatet. Man kan nästan få en känsla att det är fint och eftersträvansvärt att någon gång ha arbetat under usla förhållanden. Varför verkar Sakine inte kunna svara på när jag frågar. Men denna moralism gäller dock främst arbetet. Tänk er t.ex. att någon skulle använda samma moralism kring kvinnors utsatthet inom parförhållanden, barns dåliga uppväxt eller missbruksproblem.

Denna moralism används också för att försöka diskvalificera individer från debatten. Högerdebattören Johan Ingerö kommenterar mitt påstående om att det faktiskt ”finns” skitjobb med: ”Alltså, ni vänsterkids borde testa lite hårda arbeten. Inte bara snacka om dem”. Att de flesta människor till vardags utför både tunga och smutsiga sysslor räknas heller inte in. Städning ger endast tillträde till den moraliska gräddhyllan och debatten om det följts av ett anställningskontrakt. 

Samtidigt tycks det som att de mest högljudda försvararna av skitjobben är människor som under en kort tid i sina liv (ofta under sina akademiska studier) haft så kallade lågstatusjobb som de idag lämnat långt bakom sig. Socialdemokraten och statstjänstemannen Anders Eriksson beskriver på twitter hans tid som vårdbiträde vid sidan av sina studier som: ”...bland det jag är mest nöjd över att jag gjort. Roligt, utvecklande och jag lärde känna fantastiska människor”. Tydligen inte tillräckligt roligt för att jobba kvar dock.

Rent historiskt är detta en relativt ny företeelse. I många samhällen i mänsklighetens historia var arbetet, framför allt de tunga och smutsiga något som människan föraktade. En respektabel samhällsmedborgare sysslade istället med filosofi, politik, studier, njutning (sexuell, mat och sprit) osv. Arbete ansågs fördumma människan och var något man lät slavar och brottslingar ta hand om, och det var knappast något man skulle skryta om på twitter (om twitter funnits). Vad denna nya arbetsmoralism fyller för syfte i dagens samhälle vågar jag inte försöka sia om här. Men det tåls att fundera på istället för att ta det för givet. Varför hyllar välbeställda, högerpolitiker och även arbetarrörelsen de där arbetsformerna de själva inte vill ta del av?

Arbetet och individen

En allt mer utbredd föreställning är att du och ditt lönearbete är samma sak. Du skall känna dig som ditt jobb, du skall bli ditt jobb. Jag vet inte hur många gånger företag jag har arbetat för bjudit in till fest för att fira ett stigande årsresultat. Där står vi anställda, med samma lön och samma arbetsförhållanden som föregående år, med ett påtvingat glas champange i handen och tvingas lyssna på hur någon chef från göteborgskontoret berättar för oss hur stolta vi skall vara nu. För det är vi som är företaget.

Åt andra hållet förväntas jag också känna personlig skam när någon kritiserar det arbetsgivaren använder min arbetskraft till. När jag namnger telefonförsäljning som exempel på ett yrke som jag tror att vårt samhälle skulle klara sig bättre utan så svarar åter igen Johan Ingerö mig med "Så du tror inte att en försäljare som läser det du skriver känner sig sedd ned på?". Ingerö förväntar sig alltså av de anställda inom telemarketing att de först och främst skall identifiera sig – inte som pasta-älskare, Word of Warcraft-champions, konstintresserade, Japan-fantaster utan – med sitt yrke. Du är ditt jobb (varken mer eller mindre)!

Skitarbetet och vänstern

Inom vänstern har det historiskt sett funnits två större strömmingar som många gånger kunnat förena sig i kampen mot sociala och juridiska orättvisor. GM Tamás beskriver dessa två strömningar som inspirerade av Rousseau respektive Karl Marx. Tamás påstår också att de flesta sociala rörelser i Europa som bekänt sig till en marxistisk tradition egentligen bör ses som Rousseau-inspirerade socialister och skriver målande:

“It is emotionally and intellectually difficult to be a Marxist since it goes against the grain of moral indignation which is, of course, the main reason people become socialists”

Den stora skillnaden mellan dessa två strömningar grundar sig i synen på det revolutionära subjektet och arbetarklassen. Rousseau-inspirerade socialister tenderar att måla upp bilden av arbetarklassen som mer autonomt, mindre smutsigt och inte medskyldigt till kapitalismen. Arbetarklassen är moraliskt högre stående än borgarklassen. Och dess frigörelse består av att denna ärliga, jordnära och mindre alienerade klass skall övervinna borgarklassen och ta över den demokratiska makten i samhället (power to the people).

Karl Marx talade istället aldrig om att arbetarklassen var mindre skyldig till kapitalismen än borgarklassen. Marx menade inte att det var arbetarklassens förträfflighet eller moraliska upphöjdhet som gjorde den till kapitalismens förgörare, tvärt om var det just för att arbetet tar ifrån arbetarna all sin värdighet, moral och deras människovärde. Till slut är arbetarklassen så fattig på allt av mening att den inte har något annat att förlora än sina kedjor.

Fortfarande råder en nästan hegemoisk arbetarklassromantik inom stora delar av vänstern och arberrörelsen. Där begrepp som "riktig arbetare" eller "vanligt folk" (verklighetens folk?) ofta används för att måla upp arbetarklassen just som ett moraliskt högre stående skikt. Protesterna mot ord som skitjobb och vurmen för yrkesstolthet spelar här en viktig roll.

Förvirringen kring arbetets dubbelkaraktär

Människors förmåga att utföra arbete är fantastisk, det oavsett vilket arbete man utför. Denna förmåga, eller kraft, har skänkt oss järnvägar, sexleksaker, förståelse för människokroppen och mycket som vi idag bör vara lyckliga över existerar. Men det betyder inte att själva arbetet är något som vi nödvändigt måste hylla. Det finns arbeten som inte bara är direkt skadliga för de som utför dem utan för hela vårt samhälle. Det finns även yrken som bygger på att det finns en tydlig klyfta mellan de som har i överflöd och de som inte har någonting alls, och vars uppgift är att underlätta detta förhållande.

I det moderna kapitalistiska samhället är arbetets form och innehåll tydligt uppdelat. Arbetets innehåll kan t.ex. vara att vårda. Det är detta specifika arbete som får sår att läka, sjuka att bli friska. Arbetets form är istället de specifika avtal och regler som omgärdar lönearbetet. När vi till vardags diskuterar arbete så är det oftast just arbetets form vi diskuterar.

LO’s gamla ordförande Stig Malm har en hushållerska anställd som en gång i veckan grovstädar hans hem. Även om arbetets innehåll nästan är identiskt med det hushållerskan utför i sitt eget hem en gång i veckan så är det inte det vi syftar på när vi pratar om hushållerskans arbete. Nej, arbetet är just det som utförs inom formen för det anställningskontrakt Malm ställt upp.

Förvirringen kring detta arbetets dubbelkaraktär gör att många har svårt att skilja form och innehåll från varandra och ställer sedan krav på en yrkesstolthet som de dessutom menar skulle vara både radikal och progressiv.

Här gäller givetvis även det motsatta, nämligen kravet på skam. Under en del av mitt liv levde jag på a-kassa och var väldigt motvillig till att ta en anställning eller söka annan försörjning. Mina dagar ägnade jag istället till att läsa politiska skrifter, delta i ideella projekt och skriva artiklar. I mångas ögon var jag en profitör. Mina sysslor hade inget värde, istället borde jag ”arbeta”.

Idag består en del av min arbetssituation av exakt samma saker. Förlag skänker mig gratis böcker, jag läser dem, deltar i det politiska gräsrotslivet och författar texter som jag kan sälja för att dryga ut min lön. Samma personer som tidigare räknat ut mig som en parasit berömde nu min skicklighet och mina höga ambitioner.

Det kan alltså finnas otroliga gärningar som utförs även inom de mest fruktansvärda formerna. Det finns matematiker som gjort de mest fantastiska uträkningarna för att få långtgående robotar att kunna slå ut hela städer på andra sidan jordklotet. När vi talar om skam och stolthet så måste vi också kunna se nyktert på förhållandet mellan arbetets innehåll respektive form (som givetvis är ett dialektiskt förhållande). 

Yrkesstolthet?

Agnes Arpi skriver i sin artikel att synen på skitjobben är sådan att man sällan pratar om villkoren. Istället syftar synen på skitjobb att stigmatisera de anställda och skapa skam. Jag håller först och främst inte med artikelns utgångspunkt. Dom gånger jag hör folk prata om skitjobb så är det just otrygghet, dåliga avtal, låga löner osv. som man syftar på och inte fysiskt tungt och smutsigt arbete (dvs. arbetets form). Det är t.ex. sällan som någon pratar om sopåkare när de pratar om skitjobb. En yrkesgrupp med bra betalt, stridbara och med relativt stor makt över sin arbetssituation.

Med det sagt så får jag väl tillägga att jag helt håller med Arpi om att skam är dåligt. Frågan är bara om yrkesstolthet är den givna lösningen.

Idéen om yrkesstolthet bygger bland annat på förvirringen kring arbetets dubbelkaraktär. Vi skall tydligen vara stolta över arbetets innehåll (att vi är duktiga på att vårda, städa eller bygga webbsidor osv) men bara inom formen av en anställningskontrakt. Denna logik från ödesdigra konsekvenser. Och utöver den tydliga konservativa moralismen så följer flera problem med denna yrkesstolthet:

• Människors fantastiska egenskaper och talanger ges inget utrymme för stolthet så länge arbetsmarknaden inte finner någon nytta med dem
• Yrkesstoltheten försvårar diskussionen kring vilka typer av jobb som vi faktiskt borde ha i ett modernt samhälle
• Kravet på yrkesstolthetens självklarhet inom vissa yrkesgrupper används för att hålla nere standarden på villkor och lön
• Yrkesstoltheten används ofta för att man vill tvinga till bättre disciplin och högre tempo på arbetsplatser
• Yrkesstoltheten används för att driva på idéen om att du skall förverkliga dig själv, finna mening och lycka i livet genom ett exploaterande lönearbete
• Vissa yrken är direkt skadliga (vapenindustrin, säljaryrken, banksektorn osv), skall vi verkligen vara stolta över att ha dessa yrken?
• etc etc

Eller för att använda Agnes Arpis egna ord:

“Yrkesstolthet är passiviserande. Yrkesstolthet förändrar inga arbetsvillkor. Yrkesstolthet bryter inga klassmönster.“