Det finns många saker som jag vill tacka kapitalismen för. Den främsta är kanske hennes kraft att profanare allt heligt, bryta upp allt som är fast och söndra alla tidigare så viktiga sociala institutioner.

Osynliga kommittén beskriver i sista stycket i Andra cirkeln denna kraft som revolutionerande:

“Egentligen så är de sociala formernas sönderfall en välsignelse. Det är för oss den ideala situationen för ett vilt, massivt experimenterande med nya sammansättningar, nya troheten.”

Denna inneboende kraft hos kapitalismen är ofta något som blir till ett konfliktfyllt ämne när jag hamnar i diskussion med "vänsterfeminister". Ofta hävdas det att kapitalkrafternas utnyttjande av tidigare samhällens hierarkier gör dem så intimt sammankopplade att de absolut måste förgöras tillsammans. "Ingen klasskamp utan kvinnokamp" brukar det ibland formuleras, och vise versa.

Min åsikt är den rakt motsatta. Feminismens kamp mot könen har otroliga förutsättningar just i det faktum att den kan vinna sina stora strider inom kapitalismens gränser. Den heliga familjen slogs inte sönder, som min mor hävdade på 60-talet, utav marxistiskt influerade kvinnokämpar. Den imploderar just nu i en väldig explosion, helt enligt kapitalets logik.

OS väljer i Det stundande upproret att lyfta fram paret som den sista sociala institution kvar att sprängas. Jag är inte övertygad. Jag tror t.ex. att konsumenten som socialt subjekt är tatuerat djupare i vår hud än både hetronormen och familjen. Den fantastiska frihetshandlingen, och samtidigt hotfulla tillgreppet, att elda upp 100 000 kr som Feministiskt Initiativ uppvisade under Allmedalsveckan fungerade som sedlar på elden för mig i just den uppfattningen.

Men OS väljer att börja cirkeln med att exemplifiera de identifiktionsprocesser som gjort sig ogiltiga eller också föraktar sig själva. Hatet mot utlänningen, den andra, för att dölja vår egen flyktingstatus i den moderna tiden. De slutar med att konstatera att "Det skulle vara slöseri med tid att detaljredovisa allt som är outhärdligt i de nuvarande sociala konstruktionerna".

I ett litet passage väljer OS att lyfta fram hämnden. Detta förvånar mig. Feministen och marxisten Wendy Brown har bland annat i texten Att hålla fast vid sin skada valt att varna för ressentiment och hämndlängtan. "I hämnden finns ingen framtid", skriver hon och menar på att man genom hämnden bara kan röra sig inom den tidigare relationens ramar:

“[Denna politiska identitet som…] utformar sig själv och sina krav endast genom att befästa, upprepa, dramatisera och återinskriva sin oförrätt i politiken. Den kan inte frammana någon framtid, vare sig för egen del eller andras räkning, som triumferar över denna oförrätt.”

Så i de scenarion i Det kommande upproret, som förövrigt dryper av machoattityd, där frågan "hämnas eller fly?" ställs blir mitt direkta svar att fly!

Andra cirkeldeltagares inlägg: Andra cirkeln: Morfar och den mörka multituden Andra cirkeln – die Sinfonie der Großstadt Andra cirkeln: Sammanhangen Det stundande upproret: andra cirkeln