"Jag vill tala om klass, men hittar ingen att tala med. Syftet är inte att skriva en klargörande text om hur vi ska bygga en solidaritet inom arbetarklassen. Jag är fullt medveten om vi har allt att tjäna på en bred klassdefinition i kampen mellan arbete och kapital. Det handlar om mitt eget välbefinnande; jag måste helt enkelt få förklara mig."

Så börjar Ida Gabrielsson (fd. förbundsordförande i Ung Vänster) sin text om klass, för det är så hon själv beskriver den. Inte en text om personliga livserfarenheter utan om klass, detta uniformerande begrepp. Reaktionerna har varit många. Ibland har vissa reflektioner avfärdats som tillkortakommanden, ibland med rätta. Därför tänkte försöka formulera lite av den kritiken jag läst mig till på ett sätt som kanske kan upplevas mer konstruktivt. Men först vill jag kort uppmärksamma Tove Fraurud (också fd. förbundsordförande i Ung Vänster) som skrivit en väldigt bra kommentar på Idas blogg, vars innehåll jag inte vill upprepa.

Sociologi
Varje samhälle, varje sällskap, innebär en mängd sociala skiktningar. Bland dessa skiktningar kan man ofta finna en mer eller mindre tydlig makthierarki. Olika erfarenheter ger människor också olika förutsättningar inom dessa sällskap. Ida ger några tydliga exempel på sådana i sina inlägg.

Dessa skiktningar brukar ibland diskuteras inom former för sociala klasser (främst under-, medel- och överklass). Jag föredrar dock att använda begreppet status (även om de kan ta sig rent materiella uttryck (relativ fattigdom osv.)). Dels för att jag tycker att begreppet är mindre statiskt och dels för att det skall bli enklare att inte blanda ihop med det marx'ka klassbegreppet (då jag tycker att det finns ett värde i att kunna diskutera dessa båda samtidigt). 

När Ida skriver om klass utifrån status blir frågan om vilken politik det i slutänden kan artikulera. För mig uppstår endast två projekt. Att synliggöra (erkänna) och ge upprättelse. Vilket är själva definitionen för identitetspolitik. Ett påstående som ibland kan upplevas som ett avfärdande.

Men det är inte ett avfärdande. Sådana politiska projekt är extremt viktiga. Inte minst organisatoriskt. Om vi skall organisera oss så måste vi göra det på ett sätt som tar hänsyn till olika personers erfarenheter och möjligheter. Och åtminstone temporärt och inom organisationens ramar försöka minska den ojämlikhet som dessa ger sig uttryck i. Oavsett bakgrund, funktionsförutsättningar eller materiella omständigheter måste alla få vara med på lika villkor.

Marxism
Som före detta förbundsordförande för ett ungdomsförbund som beskrivs arbeta utifrån marxistiska teorier, tycks det finnas förväntningar på att Ida skulle använda sig främst av det marx'ka klassbegrepp. Kanske också eftersom hon använder ordet arbetarklass, vilket historiskt sett förknippas med just denna tradition (till skillnad från begreppet underklass). 

Marx klassanalys kan enklast beskrivas som ett verktyg vilket abstraherar en mängd partikulära (rumsliga som tidsliga) konflikter eller erfarenheter till en nivå där man lyckas synliggöra det gemensamma hos dessa. Marx menade på att de yttersta omständigheterna som formar våra liv – och vilka positioner vi delar – utgörs av var vi befinner oss inom produktionen. Förenklat kan vi göra en skillnad mellan de som tvingas söka anställning hos någon annan för att få lön (arbetarklass) och de som tvingas leta efter kompetenta människor att anställa för att få lön (borgarklass).

Även inom dessa två klasser kan vi alltså finna flera sociala skiktningar (sociala klasser).

Transformativt vs. identitetspolitiskt projekt
Skillnaden mellan de politiska projekt som bygger på de två olika klassanalyserna kan förenklat beskrivas som ett identitetspolitiskt och ett transformativt projekt. Där det första önskar att bygga institutioner och ramverk för att jämna ut ständigt pånyttfödda statusskillnader så önskar det andra att tillintetgöra de strukturer som är bärare av ojämlikhet.

Inom feminismen var denna kritik mot identitetspolitik väldigt stor i mitten på 90-talet. Många feminister menade att man valde mellan att kräva regler som gav kvinnor fler rättigheter eller att transformera oss till politiska aktörer som över huvud taget inte kunde sorteras in som män eller kvinnor.

Samma kritik kan alltså hittas i debatten om klasspolitik. Där vissa menar att vårt politiska projekt främst måste handla om att tillintetgöra de strukturer i samhället som möjliggör en uppdelning mellan arbetarklass (den som söker anställning) och borgarklass (den som söker anställa) istället för att tafatt försöka minska de sociala skillnader som denna uppdelning för med sig. 

Välfärdsprojektet är ett sätt att erkänna skillnader och försöka att utjämna dem, men knappast ett sätt att tillintetgöra grunden till dessa skillnader. Detta gör dock inte välfärdsprojektet mindre hedersamt – det kan till och med tänkas vara taktiskt viktigt för att möjliggöra en transformativ politik - men skillnaden måste ändå ses med nyktra ögon. 

Istället för socialism, förvirring
Idas stilistiska grepp är att hon berättar utifrån sina personliga erfarenheter, men skriver om ett "vi", kontra ett "er" (märk väl inte ett "dom"). Jag tror att dessa ordval kan tolkas som att Ida försöker göra sina personliga erfarenheter till klassens erfarenheter. Vilket givetvis upplevs exkluderande av många som inte känner igen sig i Idas erfarenheter.

Men det finns ett större problem i denna stilism. Ida blandar sociologiska klassbegrepp med ekonomiska och pratar svepande om olika klassmarkörer. Klassanalysens främsta styrka ligger i att den fungerar avmystifierande. Den har potential att avslöja dolda strukturer som kanske inte gör sig tydliga i den konkreta vardagen. Men när man använder klassbegrepp på ett slarvigt sätt riskerar man att bidra till det motsatta. Jag menar inte att Ida nödvändigtivs har fel i det hon skriver. Men hon är slarvig i sin användning av klassbegreppen. Vilket reaktionerna också vittnar om.

Jag håller alltså med Ida i sitt ursprungliga krav. Jag vill också att vi talar om klass. Men inte till vilket pris som helst. Om vi skall använda klassbegreppet så låt oss vara just klargörande. Låt vår klassanalys göra sakers tillstånd begriplig istället för tvärt om. För i slutänden handlar det om grunden till vår politik. Eller för att citera en kommentar till artikeln på facebook: "...hur ser en socialistisk politik ut om arbetarklassen definieras utifrån vilken relation man hade till Vienetta-glasstårtor på 80-talet".