Den tredje cirkeln i Det stundande upproret kanske är var den minst intressanta. Ingen vidare stringens och mest gammal skåpmat om hur hatat lönarbetet är. Något som vi kan läsa i Aftonbladet varje höst när semestern är slut och antalet som söker vård för depression femdubblas på bara någon vecka. 

En sak som jag stör mig lite på i diskussionen kring arbetet är viljan att förkasta tidigare teorier om dess gränsdragningar. Inom de autonoma kretsar jag umgåtts i verkar idéen om den reella underordningen (alltså att mer eller mindre hela vårt liv underkastas arbetets logik) också medfört att alla våra göromål underkastats det produktiva arbetets logik. Jag känner mig inte övertygad.

Vi kan säkert vara överens om att den kapitalistiska produktionens landskap förändrats i väst de senaste 40 åren. Ett samhälle där tjänsteproduktionen breder ut sig på den klassiskt industriella varuproduktionens bekostnad blir kampen om det relativa mervärdet problematiskt. Att öka produktiviteten på en konservfabrik är möjlig med tekniska inovationer. Med några nya mer avancerade verktyg kan man få en arbetare att producera fler konserver på en dag än tidigare. 

Men hur gör man det samma framsteg på ett dagis, en reklambyrå eller på ett massageinstitut? Vilka tekniska framsteg kan effektivisera tröstandet utav ett gråtande barn, framtagandet utav en bra slogan eller få en stressad affärskvinna att känna sig lugn och avslappnad på massagebritsen? Produktionskrafternas utveckling är sannerligen inte oändlig överallt i vår ekonomi.

Några menar att i en tid då den immateriella tjänsteproduktionen blir allt mer hegemoisk sätts den Marxistiska arbetsvärdeläran ur spel. Allt är arbete, skriver Antoni Negri. Alla våra göromål är produktiva. Oavsett om de sker på arbetsplatsen eller i hemmet, på diskoteket eller i skogen. Den sociala fabriken har inte några fabriksportar. När det produktiva arbetet inte längre sker under tidsstudiemannens kontroll kan det därför inte mätas och sorteras på det sätt som arbetsvärdeläran kräver. 

Andra menar att dessa produktionsutvecklingskriser tenderar att skapa cirkulära rörelser mellan ursprunglig och kapitalistisk ackumulation. Den sociala fabrik som vi nu ser kanske inte främst är en del av produktionen, en fabrik utanför fabriksportarna. Det handlar fortfarande om ett skapande av värde utanför kapitalismen. Men som under en ständigt pågående ursprunglig ackumulation inhägnas och tas ifrån oss. 

OK beskriver hur "human resource"-filosofer febrilt arbetar med hur man skall lyckas inhägna och stjäla nya delar av vår kreativitet och vårt sociala arbete. Och som de som föreslår ständigt återkommande epoker av ursprunglig ackumulation ser jag denna kamp något som sker i kapitalets utkanter. Detta är en kamp om värden och inte mittpunkt i det produktiva arbetet.

Hur man än väljer att se denna utveckling förändrar den självklart klasskampens form. Kampen om värden, tid och makt kommer i allt större utsträckning ske i kapitalets utkanter. Istället för som vi är vana att se den. Som en kamp kring arbetslön och arbetstid. Det kommer bli en kamp om rum. Precis som OK skriver, att organisera bortom och mot arbetet.

Mer från cirkeldeltagarna: Tredje cirkeln: Arbetet Tredje cirkeln – Work is a four-letter word Tredje cirkeln: 77 är nära, 68 långt borta Det stundande upproret: tredje cirkeln

För den arbetsovilliga: Maska.nu