Är det något jag hatar så är det likgiltighet och ängsliga människors kamp om att få befinna sig i likgiltighet. När jag skriver det här var det bara några timmar sedan en stor gammal ek sågades ned mot en engagerad del av lokalbefolkningens vilja. Jag har personligen inte aktiverat mig i denna konflikt på något sätt, och har ingen åsikt kring ekens varande. Men jag har förstått att konflikten cirkulerat kring en misstro till myndigheters sätt att döma ut träd (samma argument som användes mot eken användes mot almarna i Kungsträdgården på 60-talet som står stolta kvar än idag). Dessutom har konflikten satts i en kontext av en ständig förtätning av innerstaden. Boende i området har fruktat att fällningen av trädet kommer resultera i att man vidgar bilvägen för att öka graden genomfart i området. Vem som hade rätt får väl historien utvisa, vi vet dock redan vem som vann och vem som förlorade.

"Att leva är att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor" – Antonio Gramsci

Mina känslor har istället väckts av det enorma behov jag upplevt från folk att engagera sig i att håna och göra sig lustiga på trädaktivisternas bekostnad. I radio, på TV, över twitter, på facebook, på bussen och i kön till krogen har människor kunnat samlas kring intresset att håna engagemanget från lokalbefolkningen på Östermalm.

Detta engagemang bottnar givetvis i olika saker. Dels har det funnits en kritik mot att kampen för eken fått oproportionerligt mycket medial uppmärksamhet av den enkla anledningen att eken ligger väldigt nära TV-huset och Radio-huset. Detta har t.ex. gjort det möjligt för SVT att sätta upp en webbkamera och strömma bilder direkt från trädet på sin hemsida. Visst är denna centrum vs. periferi-kritik befogad i dag. Det vet alla som försökt att få riksmedia att uppmärksamma en lokalpolitisk konflikt som utspelar sig utanför storstadsregionerna.

Men den vanligaste kritiken mot detta engagemang kring stadsplanering på Östermalm har dock låtit i likhet med: "men gud asså, varför engagera sig i en ek när det är revolution i arabländerna och folk svälter i Afrika?". För det första är det svårt att se en direkt motsättning mellan dessa två engagemang. När jag i veckan pratade med två av mina vänner som just nu befinner sig i Kairo så är båda mycket tveksamma till att engagemanget för eken på något sätt skulle försvårat revolutionen och folkresningen i Egypten.

Mer cynisk blir argumentet av det faktum att de människor som hånar aktivisterna inte på något sätt själva engagerat sig i varken svälten i Afrika eller den arabiska våren. Istället blir folkresningen i norra Afrika och svälten i dess södra regioner ett slagträ för en ängslig generation 70-talister som vill svära sig fria från allt samhällsansvar som läggs på engagerade människors axlar. Det ÄR lätt att håna människor som försöker, satsar allt och misslyckas. Speciellt när man själv aldrig utsätter sig för risken att misslyckas, genom att aldrig försöka. 

På väg från ett arbetsmöte träffade jag igår en kollega inom mediabranschen. Hans sätt att håna aktivisterna var att konstatera att det bara var "pensionärer som inte har något annat att göra om dagarna" som engagerade sig. Jag frågade vad hans nyligen pensionerade föräldrar gjorde om dagarna. "Spanien, de spelar golf", fick jag som svar. När vi sa hej då passade jag på att fråga om det ändå inte var lite bättre att pensionärer engagerade sig politiskt istället för att spela golf i Spanien om dagarna när de ändå inte arbetar längre. Jag fick inget svar.

Dessa attityder finns givetvis överallt och inte bara gentemot aktivisterna på Östermalm. Det faktum att Köttfri måndag-festen på Nordic Hotell serverade rödlistad fisk användes av vänner till mig som ett argument för att fortsätta äta kött, varje dag, varje vecka. Under min uppväxt använde min pappa ett avslöjande om att sorterade sopor ändå kunde sluta på samma förbränningsstation som ett argument för att slippa sopsortera över huvud taget. Osv. osv.

Jag vet att ni ängsliga 70-talister riskerar att tappa er coolness om ni blott för en sekund släpper ert ironiska grepp om samtiden och själva börjar engagera er i något som är på riktigt. Men jag har en liten ödmjuk förfrågan. Kan ni inte låta bli att sparka nedåt, sluta håna unga kvinnliga djurrättsaktivister som gråter när de ser slaktade djur, pensionärer som slåss för mindre biltrafik i sitt bostadsområde etc. om bara för en liten stund. Kom ut till Årstorp vid nästa utvisningsorder för Iranska flyktingar. Kedja i hop armarna med vännerna från Aktion mot deportation och sätt er ned framför infarten. Låt polisen bära bort er. Se gråtande människor bäras in i de polisens abonnerade bussar för att föras till flygplanen som skall ta dem tillbaka till det land de flytt ifrån. Sen, sen får ni håna oss hur mycket ni vill. Tack!