När jag var 6 år gammal så väcktes jag av min mamma som satt och grät på min sängkant. Så började mytbilden kring Olof Palme för mig. Hans död är och förblir en stor tragedi i mitt liv.

Jag levde med Palme i 6 år av mitt liv. Men åren innan jag föddes var Olof Palme med i ett regeringsarbete som ledde till att hela min uppväxt färgades av ständiga nedmonteringar av den sociala världfärden. Jag lever i en generation i Sverige som sägs vara den första som kommer få det socialt sämre än dess föräldrars generation. Detta kommer jag varken att förlåta socialdemokratin eller Olof Palme för.

Men med Palmes död växte istället ett ännu värre monster fram. En zombie, en levande död. Med Palmes spöke som hemsöker vår arbetarrörelse växer det fram en nostalgisk vänster som river upp sår och skadar vårt samhälle långt mer än den socialdemokrati som Palme stod för åstakom. För nostalgin är en mytbildning om ett samhälle som...

"...i värsta fall har [...] aldrig ens existerat; i bästa fall så var det denna situation som ledde oss fram till vad vi står inför för problem idag; och i långa loppet ger den endast upphov till konservatism, förbittring och hopplöshet", Dagens Konflikt

Jag har tidigare ondgjort mig över denna nostalgiska vänster i Clarté. Men nu önskar jag främst att vi kan gå vidare, på samma sätt som min mor gjort. För hon sörjer inte längre en död statsminister, hon organiserar sig mot den nya tidens oförättter.