En småljummen natt i augusti 2010 styr jag ett par vingliga ben genom bakgatorna i det område i Stockholms södra innerstad som i folkmun kallas för knivsöder. Jag tänker att inte mycket tyder på att området kan leva upp till det namnet. När jag plötsligt kommer fram till en liten stenmur som beprytts med två olika budskap.

Till vänster om muren står det en lyktstolpe på vilken någon satt upp ett plakat. På plakatet står det: "Rensa Hornstull från klotter och otrygghet. Rösta på Moderaterna". Texten illustreras med ett porträtt av moderatpolitikern och hornstullsbon Maria Abrahamsson. Intill lyktstolpen har någon skrivit med stora rosa bokstäver: "You better watch out – for the razors in the night".

Marxisten David Harvey har det senaste året gjorts aktuell i Sverige genom bland annat textantologin Ojämlikhetens nya geografi, utgiven på bokförlaget Atlas, samt utgivningen av Den globala kapitalismens rum, på förlaget Tankekraft. I böcker analyserar Harvey staden och rummets förändringar i den globala kapitalismen.

Utifrån sin bakgrund som kulturgeograf presenterar Harvey en historisk-geografisk och materialistisk forskningsmetod vilken lagt grunden för hans marxistiska rumsteori. Harvey målar upp tre olika rumsbegrepp vilka förhåller sig dialektiskt till varandra.

Harveys tre rumsbegrepp delas upp i: det absoluta, det relativa och det relationella rummet. Det absoluta är det vi mäter i meter och inhägnar med hjälp av staket. "Detta är Newton och Descartes rum". förklarar Harvey. "Det kan underkastas standardiserad mätning och beräkning. Det är kartläggningens rum,  den newtonska mekanikens och ingenjörkonstens rum". Nästa begrepp förknippas framför allt med Albert Einstein. Detta är processens och rörelsens rum. Detta rumsbegrepp – det relativa rummet eller tidsgeografi som det traditionellt kallats i Sverige – kan t.ex. användas för att förklara olika rums relativa förhållande till varandra. Det hjälper oss till exempel att förstå hur avståndet till nöjesparken Gröna lund kan bli längre för en barnfamilj i Farsta strand när biljettpriserna i Stockholms kollektivtrafik höjs. Detta begrepp används flitigt av kritiker, urbansociologer och samhällsforskare.

Men det finns frågor som inte kan besvaras med hjälp av dessa begrepp. "Om man […] frågar sig vad Paris Sacré Coeur, Pekings Himmelska fridens torg eller Manhattans Ground Zero betyder, kan man inte ge ett tillfredsställande svar utan att åberopa ett relationellt tidsrumsligt begrepp", fortsätter Harvey. 

För att fortsätta på exemplet ovan kan man konstatera att: Ground Zero är ett absolut rum. Det går att pricka in på en karta. Det är också ett historiskt tidsrum. Ett rum som var otänkbart innan hösten 2001. Men främst manifesterar sig kanske Ground Zero som ett kollektivt minne, en gemensam smärta – något som kan fungera som politisk kraft för ekonomiska kontrareformer, patriotism eller till och med krig. För att förstå Ground Zeros fulla potential, förklarar Harvey, krävs en dialektisk förståelse för alla dessa tre rumsliga begrepp.

Stockholms innerstad har genomgått något som ser ut som den mest aggressiva privatiseringsvågen i hela Sverige. Mellan åren 1995 och 2002 började ägarstrukturen i bostadsbeståndet förändras kraftigt. Den stora förändringen är den ökade andelen fastigheter ägda av en bostadsrättsförening. Den andelen steg från 28 procent till 39 procent. Och utvecklingen har inte avstannat sedan dess. Denna förvandling är svår att se på en karta över Stockholm. Det absoluta rummet har inte genomgått någon större ommöblering (ännu). Men skulle vi rita en karta över det relativa rummet så skulle det mer likna ett parti av brädspelet RISK.

Vad har då denna våg av privatisering, eller ackumulation genom fråntagande som Harvey kallar det, för påverkan på det relationella rummet? I texten Rätten till staden från Ojämlikhetens nya geografi beskriver Harvey bland annat husägandets pacificering av stadsbefolkningen:

”Gallerior, biografer, stormarknader, snabbmatställen och gourmetmarknader växer upp som svampar ur jorden. Vi har blivit ’pacificerade av cappuccino’, med urbansociologen Sharon Zukins ord. Till och med den strukturlösa, opersonliga och monotona villabebyggelse som alltjämt dominerar i många områden bekämpas av en ‘nyurbanistisk’ rörelse som tvingar på folk en boutiquelivsstil som ska förverkliga de urbana drömmarna.

Detta är en värld där den nyliberala etiken om hagalen individualism och dess politiska motsvarighet, undvikande av kollektiva handlingsformer, bildar mönster för mänskligt samliv. Frågan om fastighetsvärdena får en så dominerande politisk betydelse, påpekar Mike Davis, att villaägarföreningar i Kalifornien kan bli bastioner för politisk reaktion eller till och med lokalfascism.”

Ett begrepp som, mycket tack vare Kate Pickett och Richard Wilkinsons bok Jämlikhetsanden, blivit populärt bland sociologer de senaste åren är Tillit. Pickett och Wilkinson visar i sin bok hur ökad ojämlikhet påverkar tillit negativt. Tillit är också intressant eftersom det är ett tidsligt begrepp. Det är inte en direkt reaktion på absoluta förhållanden utan ett handlande utifrån en tänkt framtid.

Harvey beskriver hur våra kollektiva minnen, erfarenheter, skador och drömmar bygger upp det relationella rummet. Den nu mera skuldsatta södermalmsbefolkningen som ständigt lever i rädslan för att fastighetspriserna skall avvika från sin uppåtgående kurva blir kalla individualister som ser pris, men inget värde, i allt och alla som rör sig i deras kvarter. Här misstänkliggörs alla, tilliten har drabbats av en argsint deflation. Denna ”imateriella men objektiva” nya identitet som nu bekläder bostadsrättsägarna kan till och med stå i direkt motsättning till de intressen de själva upplever sig ha i det absoluta och relativa rummet.

Detta är ett fenomen som flera gånger uppmärksammats i form av gentrifiering av framför allt socialt belastade men kulturellt belönade urbana områden. Exemplet som brukar diskuteras är hur delar av Manhattan genom sitt levande krog-, scenkonst- och musikliv lockat till sig allt fler unga vuxna från den välbärgade medelklassen. Allt medan medelklassen flyttat in höjs bostadspriserna och de arbetslösa men kreativa klasserna tvingas bort. Tillsammans med medelklassens ökade krav på polisiär trygghet (genom tillitens devalvering) rensas svartklubbar, gatukonst och sociala center vilka lockar tills sig ungdomar bort. Kvar blir blott den döda och polerade stadsbilden som den inflyttade medelklassen en gång flydde ifrån.

Vad gör då David Harveys rumsteori intressant? Framför allt att den erbjuder en dialektisk förståelse för rummet. Den kritik som riktas mot avregleringen av bostadsmarknaden – precis som de realsocialistiska arkitekturprojekten under 50-talet – kan ofta upplevas som deterministisk. Med hjälp av Harveys rumsteori kan vi på ett mer adekvat sätt försöka förstå varför det byggs fler hotellrum än hyresrätter i Stockholm idag, vad denna utveckling gör med oss som stockholmare och varför vi med all sannolikhet kommer ropa efter ännu fler hotellbyggen om 10 år (när vi alla helt har underkastat oss event-staden). 

Porträttet på Maria Abrahamsson som hänger framför mig blir istället en karta över det nya södermalm, i miniatyr. Vi skall inte lura oss själva. Klotter är inte mer demokratiskt än bostadsrättsföreningarnas mer fascistiska tendenser. Oavsett vad man tycker om gatukonstens estetiska värde är den ett barbari i sättet den påtvingas oss alla (vilket givetvis är det som över huvud taget ger den ett estetisk värde). Men retoriken att beskriva lite färg på en vägg som en ”otrygghet” eller ett ”hot” är främst förankrad i de äganderelationer som finns att finna i det relativa rummet.

Hotet på södermalm kommer inte från någon radikal konstkultur. Hornstull är inte heller längre en stadsdel där man kliver ned i en källarlokal för att slänga sig in i en ”mosh pit” till tonerna av Blitz alarmerande gitarrer. Det är en stadsdel där det enda radikala hotet som snart finns kvar är det bokstavliga hotet om att du skall se upp, för rakbladsvassa knivar i natten.