Upprustning, förtätning, satsning på kulturliv, att bygga bort gröna kilar, kvartersgator, urban livsstil hållbara städer, osv. Känns orden igen? Det är begrepp som alla omgärdar den stadspolitiska utveckling just nu som ibland beskrivs som gentrifiering eller gentrifikation. Det är inte alltid självklart vad dessa ord betyder eller vilka värden de kan tänkas vara laddade med. Men ändå så känner många av oss till deres betydelse, in på bara huden.

Vi ser hur invånare i olika stadsdelar byts ut mot ekonomiskt starkare grupper. Hur öl-haket förvandlas till en tapas-restaurang, tunnelbaneuppgången blir till en galleria, fotbollsplanen till en byggarbetsplats och hur hyresrätten till slut blir en bostadsrätt – som sedan får den sedvanliga balkongen fasthängd på fasaden som kronan på verket. Ibland känner vi människor som flyttar ifrån dessa stadsdelar och ibland människor som flyttar till dem. Men det är sällan samma människor.

Kritiken mot denna tvångsfördrivning av människor – bortträngning eller på engelskan displacement – har de senaste 20 åren växt sig stark. Inte sällan har ilskan också riktats direkt mot nyss nämnda begrepp. Vilket kanske inte är så konstigt. Betingningen har nämligen lärt oss att var helst ivriga nyurbanister, arkitekter eller varumärkesbyggare kommer och nämner dessa heliga ord kommer vi också inom kort få uppleva gentrifieringens baksida, vilken vi av erfarenhet vet kan växa sig stor.

I vissa fall har kritiken vänts till självkritik. För är det inte så att också vårt engagemang för ökat kulturliv och trivsel, upprustning och nybyggande av bostäder är just en del av denna gentrifieringsprocess? I vissa stadsdelar i Berlin har motståndet mot gentrifieringen tagit form av ren skadegörelse – som i ett ängsligt försök att göra stadsdelen mindre atraktiv för näringsliv och den inflyttande övre medelklassen. I Sverige har kritik mot t.ex. folk- och stadsodlingsinitiativ förts fram, med ögonen riktade mot New Yorks High Lane Park och Prinzessinnengärten i Berlin. Och när jag i veckan läser varumärkesexperten och arkitekten från Berlin som flyttat till Södermalm och dragit igång ett företagssponsrat projektet med urbanodling (för 4 500 kr / 10 kvm2) tänker jag, att kritikerna kanske har rätt här.

Men ska urbanismens utveckling verkligen ses som ett resultat av dessa värdeord och visioner om en tät grön stad och hus med dräglig levnadsstandard? David Harvey föreslår i hans nyutkomna bok, Rebel Cities: From the Right to the City to the Urban Revolution, "kreativ förstörelse" som en avgörande komponent i gentrifikationen som process.

I en kapitalistisk värld skall varje invisterad hundralapp resultera i vinst. Hundra kronor skall efter att husen, skorna eller mobiltelefonen tillverkats och sålts ha förvandlats till hundrafemtio kronor. Och om dessa hundrafemtio kronor skall göra nytta alls måste de givetvis investeras fort och bli till ännu mer pengar. Men allt eftersom kunkurensen hårdnar blir utrymmena för vinst allt mindre. Allt fler kronor måste investeras för att skramla fram samma vinst på femtio kronor, profitkvotens fallande tendens har gjort sig synlig. Till slut svalnar intresset helt hos dom som har pengar att investera i nya hus, skor eller mobiltelefoner.

Klassisk marxistisk kristeori säger oss att det enda sättet att rädda kapitalismen vid bestående kriser, det vill säga att återställa en stagnerad profitkvot, är genom storskalig kapitalförstörelse. Historien är full av exempel på hur detta kan gå till. Gör arbetskraften fattig och desperat, experimentera med värdet på våra pengar eller ta till det som Harvey beskriver som "kreativ förstörelse". Inte sällan nämns andra världskriget som ett exempel på denna lyckade strategi. Genom en enorm kapitalförstörelse i Europa förbättrade kriget betingelserna för en fortsatt ackumulation.

Harvey beskriver hur bostadsmarknaden under 1900-talet växt att bli en av de viktigaste investeringarna för kapitalisternas hundralappar. Industrialismens krav på ökad urbanisering, arbetarklassens krav på bättre levnadsstandard och en ränteekonomi för bostadslån har varit viktiga stenar i grunden för denna utveckling. Men med denna utveckling har också "kreativ förstörelse" blivit ett allt viktigare inslag i vår stadsbild.

Denna "kreativ förstörelse" slår givetvis inte slumpmässigt. Som Harvey också påpekar uppmärksammade redan Engels hur denna förstörelse tog sig uttryck redan på 1800-talet. I boken I bostadsfrågan skriver han:

”Resultatet blir överallt detsamma, hur skiftande anledningen än må vara: de mest skandalösa gatorna och gränderna försvinner under stort självförhärligande från borgarklassens sida i anledning av denna oerhörda framgång, men de återuppstår genast någon annanstans, och ofta i det omedelbara grannskapet.”

För varhelst arbetarklassen satt ned sina bopålar har där förr eller senare påbörjats ett upprustningsprojekt, i form av massiva rivningar. Argumenten om varför rivningarna måste genomföras och visionerna om vad som måste byggas istället har givetvis förändrats över tid. Införande av rutnätsmodellen, upprensning av efterblivna boendetyper eller – som vi nyss fått bevittna i USA – bankers pantövertagande av bostadsrätter som sedan lämnas till förfall för att rädda kreditlegitimiteten. Men alltid har det varit arbetarklassområden som pekats ut som det omoderna, ohållbara, falaktiga eller farliga.

Den språkbild som omgärdar dessa processer idag är givetvis inte helt oviktiga. Precis som kulturgeografen Moa Tunström så skickligt visar på i sin avhandling På spaning efter den goda staden kan och bör den dissekeras, kritiseras och konspireras mot. Men vi bör förstå den som den "kreativa förstörelsens" ideologiska överbyggnad. Oavsett om det är rutnätsmodeller, "urban livsstil" eller kreditlegitimitet som lyfts fram så syftar de alla till att legitimera en "kreativ förstörelse" som främst kommer drabba arbetarklassområden.

Vi kan leka med jämförelsen av hur man argumenterade för upprustningen i Stockholms Norrtull på 60-talet med hur man argumenterar för Vision Söderort idag. Då var det den tätbebodda innerstadsmiljön som var problemet. Och grönområden, blandad bebyggelse och funktionalism som var visionen. Idag står vi inför det diametralt motsatta scenariot. Grönområden med punkt- och låghus är problemet och kvartersstad med trafik och kommers in på husknuten som är visionen.

Vad som dock är detsamma är den samhällsgrupp som står objekt för förnyelseprojekten. Samma samhällsgrupp som tvingades ut från klarakvarterens nedsatta bostäder bor idag i de områden som är måltavlor för Järvalyft och Vision Söderort.

Den andra likheten är den "kreativa förstörelse" som båda stadsdelarna fått genomgå. För i dessa stadsdelar har investeringsviljan ständigt sjunkit. Avkastningen har helt enkelt varit för låg. På vissa håll kan man prata om ren förslumning. Men den "kreativa förstörelsen" skapar till slut till en öppning då investeringar genom stora omstruktureringar plöttsigt blir både möjliga och lönsamma.

Det är alltså inte bara naivt utan rakt av felaktigt att rikta kritiken mot upprustning, kultursatsningar, trivselprojekt eller antalet surdegsbröd i butikernas hyllor. Bostadskapitalets återkommande krav på "kreativ förstörelse" kommer inte försvinna för att vi motarbetar mysiga caféer och latte-mammor, trendiga barer och hipsters. Processen börjar långt innan fria konstnärscentrum, urbanodlingar och lokala entreprenörer används för att marknadsföra stadsdelarna som står inför en "förnyelse".

Kanske bör vi istället bygga en radikal kritik av gentrifieringens ideologiska överbyggnad i form av en negationens negation. Låt oss istället för att kritisera – ta stadsplanerarna, nyurbanisterna och politikernas ord på större allvar än de själva kan göra. Och låt oss göra det i de stadsdelar som just nu befinner sig inför eller i den "kreativa förstörelsens" centrum. Låt oss kräva en riktig promenadstad (utan bilar), upprustning (av våra hus), hållbara stadsdelar (ur socialekologiskt perspektiv), nybyggande (efter våra behov) och låt oss anamma en verklig urban livsstil (med mera tid för lek, sex och revolution).

De senaste dagarna har kampanjen KONY 2012 rullat in över Sveriges osynliga gränser bland våra sociala medier. Och samtidigt som denna virala kampanj som främst består av en ca 30 minuter lång Youtube-film spridit sig som en löpeld över Internet så har den kritik och skepsis, som under ett längre tag växt fram i USA, lyfts fram av andra aktörer.

Det finns säkert, som med alla politiska kampanjer, viktig och saklig kritik som bör lyftas fram mot organisationen som sådan. Men jag hade tänkt att istället stanna upp vid den virala kampanjen.

För var helst KONY 2012 kritiseras så bemöts kritiken med ett försvar av kampanjen som sådan. Oavsett om dess politiska motiv är ohederliga, ja kanske rent av farliga, så måste man berömma dem för kraften i kampanjen – verkar somliga resonera.

Men är det verkligen något positivt att ett 30 minuters filmklipp (där nästan 15 minuter bara handlar om kampanjens grundares person) kan få folk att ta ställning politiskt och agera genom t.ex. att stödja kampanjen ekonomiskt? Jag är inte helt övertygad om det.

I boken Kapitalistisk Realism berör högskoleläraren Mark Fisher (@kpunk99) vad som ibland kallas den uppkopplade generationen och hur de tycks vilja ta till sig både kunskap och politisk organisering på ett lättsmält sätt. 

"Vissa studenter vill ha Nietzsche på samma sätt som de vill ha en hamburgare; de förstår inte – och konsumtionssystemet uppmuntrar till denna missuppfattning – att detta osmältbara, denna svårighet är Nietzsche."

Fisher påpekar att England står inför en generation med tydligt nedsatt kognitiva förmågor (finns en kvinnlig forskare som jag givetvis glömt namnet på som skrivit mycket om ämnet). Att läsa text (alltså själva läsandet, oavsett objekt och språkets svårighet) upplevs av många som "tråkigt" eller "svårt".

I denna generation av slacktivism kommer enligt vissa KONY 2012-kampanjen som en prins till vit häst. Kampanjen påstås av dessa göra en oehört komplex konflikt lättbegriplig. På bara 15 minuter lyckas de få folk, som knappt kan peka ut Uganda på en världskarta, att vilja engagera sig i en konflikt de tidigare inte ens kände till.

Men jag vill hävda att det finns vissa konflikter och relationer som man – likt Nietzsches texter – inte kan ta till sig på blott 15 minuter. Att tro att man kan det är att göra både Nietzsche och konflikterna i till exemepl centralafrika orättvisa.

Jag föreställer mig givetvis att de 43 stycken heltidsanställda som arbetar med kampanjen från Invisible Children har ackumulerat en anselig mängd kunskap om LRA och situationen i norra Uganda (där projektet startade). Och kanske just därför upplever jag det som extra cyniskt att göra en kampanjfilm som spelar på mångas fördommar och okunskap om centralafrikanska länder. Och dessutom rent av utnyttjar det faktum att många mottagare saknar möjligheten att sätta sig in tillräckligt i situationen i Uganda för att kritiskt kunna granska filmens innehåll.

Kampanjen gör också en retorisk poäng av att den hämtar sin styrka från sociala medier. Men jag upplever att kampanjen är det rakt motsatta till vad som oftast lyfts fram som sociala mediers styrka. Det vill säga; att små tankar och ord växer i det gränslösa mötet mellan människor och får chansen att växa till något kraftfullt. Detta handlar om en redan kraftfull kampanj med en PR-budget som liknar den många riksdagspartier har till sitt förfogande i valrörelser. En kampanj som sedan, med hjälp av en välarbetad förpackning och bildspråk, försöker få "spinn" i sociala medier.

Fisher tar hjälp av Robert Pfaller som beskriver vårt engagemang i liknande kampanjer som ett exempel på interpassivitet. Han exemplifierar detta med hur kritiken mot storföretag och kapitalism växer fram mitt i kommersialismens hjärta, Hollywood:

"...filmen utför antikapitalismen åt oss och tillåter oss därmed att fortsätta att konsumera utan att riskera bestraffning. Den kapitalistiska ideologins roll är inte att förespråka någonting på det sätt propaganda gör, utan att dölja faktumet att kapitalets operationer inte beror på någon typ av subjektivt antagen föreställning."

I skuggan av detta förvandlas facebook-grupper, dokumentärer, journalistiska granskningar mer till fetischer vilka vi köper, går med i eller bär på våra rockslag för att leva ostört mitt i den rådande ordningen men med ett gott samvete. Visst, vi upprätthåller de vidriga förhållandena i allt vårt dagliga handlande (eller i avsaknaden av handlande). MEN, vi har genomskådat den.

Jag ser i KONY 2012-kampanjen risker för båda dessa företeelser. Först och främst att viljan att ta del av komplexa konflikter och besvärlig information på ett sockrat och lättsmält sätt gör informationen och konflikten orättvisa genom att främställa dem på förenklade sätt – vilket i längden istället försvårar förståelsen av dem. Och för det andra att kampanjen främst kommer att bli ett sätt att marknadsföra cynism som ett politiskt projekt. För det är inte annat än cyniskt att vi samma dag som vi sprider länkar om den nya häftiga iPad:en (vilken är full av de mineraler och metaller, vars exportindustri i centralafrika ligger till grund för många väpnade konflikter) spider länkar med uppmaningen att ta ställning mot våldet i centralafrika.

Det ovan skrivna gäller givetvis utan att kritisera viljan eller försöken att stoppa, förbättra eller upplysa om den fruktansvärda verklighet som många barn i Uganda lever i.

Ida Gabrielsson svarar, bland annat, på den kritiken jag lyfte fram i mitt tidigare inlägg på sin blogg. Det är ett stundtals roligt och stundtals klargörande svar. Jag har endast några kommentarer…

Jag påstod inte i mitt tidigare inlägg att Ida i sina texter försökte leverera en klassanalys. Däremot så måste användningen av klassbegrepp någonstans bottna i en sådan analys. Så även om man inte skriver en teoretisk text som i sig försöker redogöra för en klassanalys så kan sättet man använder klassbegreppet vittna om vilken klassanalys (eller brist på densamma) man utgår ifrån. Det var alltså detta jag beskrev som slarvigt i Idas texter.

Vidare får jag väl också tydliggöra att jag ingenstans påstod att Ida lyfte fram några speciella politiska projekt. Jag gjorde bara en hypotetiskt frågeställning kring vilka politiska projekt som kan artikuleras utifrån en sådan användning av klassbegreppet. Och min uppfattning är att man landar i identitetspolitik. Dock delar jag inte Idas fobiska inställning mot sådana politiska projekt. Även om jag också erkänner dess begränsningar.

Låt mig också säga att det finns mycket i Idas texter som är både hållbart och klokt. Mitt föregående inlägg var dock ett försök att reda ut kritiken som jag upplevde den. Många påstående vet jag dessutom inte vad jag skall göra med. Att "alla pluggar inte vidare", eller att vi inte skall exkludera folk till höger och vänster känns knappast som några utmanande påståenden. Och är det meningen att frågor som "ska vi inte ha några vårdbiträden eller byggarbetare när socialismen kommer" skall få oss att tänka till? Jag vet inte, men om Ida tycker att det finns ett behov av att uttrycka sig så är det väl bra att hon gör det.

Jag valde istället på att fokusera på det där begreppet som Ida ville se mer av, och som också tycktes vara just det som skapade förvirring och reaktioner bland de som läste inlägget. För mig så är klass den minsta gemensamma nämnaren för de yttre omständigheter som skapar förutsättningarna för våra liv. Inte en karta av individuella erfarenheter som du kan känna igen dig i och därigenom "identifiera" dig som den ena eller andra klassen. Och jag tycker inte att det är nog med "brasklappar" eller medvetna stilistiska val. Om effekten blir förvirring istället för klargörande så förespråkar jag hellre återhållsamhet i användingen av begreppet klass.

PS. Jag stör mig på att man ställer ut Monet på Moderna Museet i Stockholm. Fuck, hörde inte han hemma inom impressionismen. Kan bero på min ”klassbakgrund” eller på att jag är lite dum. DS.

"Jag vill tala om klass, men hittar ingen att tala med. Syftet är inte att skriva en klargörande text om hur vi ska bygga en solidaritet inom arbetarklassen. Jag är fullt medveten om vi har allt att tjäna på en bred klassdefinition i kampen mellan arbete och kapital. Det handlar om mitt eget välbefinnande; jag måste helt enkelt få förklara mig."

Så börjar Ida Gabrielsson (fd. förbundsordförande i Ung Vänster) sin text om klass, för det är så hon själv beskriver den. Inte en text om personliga livserfarenheter utan om klass, detta uniformerande begrepp. Reaktionerna har varit många. Ibland har vissa reflektioner avfärdats som tillkortakommanden, ibland med rätta. Därför tänkte försöka formulera lite av den kritiken jag läst mig till på ett sätt som kanske kan upplevas mer konstruktivt. Men först vill jag kort uppmärksamma Tove Fraurud (också fd. förbundsordförande i Ung Vänster) som skrivit en väldigt bra kommentar på Idas blogg, vars innehåll jag inte vill upprepa.

Sociologi
Varje samhälle, varje sällskap, innebär en mängd sociala skiktningar. Bland dessa skiktningar kan man ofta finna en mer eller mindre tydlig makthierarki. Olika erfarenheter ger människor också olika förutsättningar inom dessa sällskap. Ida ger några tydliga exempel på sådana i sina inlägg.

Dessa skiktningar brukar ibland diskuteras inom former för sociala klasser (främst under-, medel- och överklass). Jag föredrar dock att använda begreppet status (även om de kan ta sig rent materiella uttryck (relativ fattigdom osv.)). Dels för att jag tycker att begreppet är mindre statiskt och dels för att det skall bli enklare att inte blanda ihop med det marx'ka klassbegreppet (då jag tycker att det finns ett värde i att kunna diskutera dessa båda samtidigt). 

När Ida skriver om klass utifrån status blir frågan om vilken politik det i slutänden kan artikulera. För mig uppstår endast två projekt. Att synliggöra (erkänna) och ge upprättelse. Vilket är själva definitionen för identitetspolitik. Ett påstående som ibland kan upplevas som ett avfärdande.

Men det är inte ett avfärdande. Sådana politiska projekt är extremt viktiga. Inte minst organisatoriskt. Om vi skall organisera oss så måste vi göra det på ett sätt som tar hänsyn till olika personers erfarenheter och möjligheter. Och åtminstone temporärt och inom organisationens ramar försöka minska den ojämlikhet som dessa ger sig uttryck i. Oavsett bakgrund, funktionsförutsättningar eller materiella omständigheter måste alla få vara med på lika villkor.

Marxism
Som före detta förbundsordförande för ett ungdomsförbund som beskrivs arbeta utifrån marxistiska teorier, tycks det finnas förväntningar på att Ida skulle använda sig främst av det marx'ka klassbegrepp. Kanske också eftersom hon använder ordet arbetarklass, vilket historiskt sett förknippas med just denna tradition (till skillnad från begreppet underklass). 

Marx klassanalys kan enklast beskrivas som ett verktyg vilket abstraherar en mängd partikulära (rumsliga som tidsliga) konflikter eller erfarenheter till en nivå där man lyckas synliggöra det gemensamma hos dessa. Marx menade på att de yttersta omständigheterna som formar våra liv – och vilka positioner vi delar – utgörs av var vi befinner oss inom produktionen. Förenklat kan vi göra en skillnad mellan de som tvingas söka anställning hos någon annan för att få lön (arbetarklass) och de som tvingas leta efter kompetenta människor att anställa för att få lön (borgarklass).

Även inom dessa två klasser kan vi alltså finna flera sociala skiktningar (sociala klasser).

Transformativt vs. identitetspolitiskt projekt
Skillnaden mellan de politiska projekt som bygger på de två olika klassanalyserna kan förenklat beskrivas som ett identitetspolitiskt och ett transformativt projekt. Där det första önskar att bygga institutioner och ramverk för att jämna ut ständigt pånyttfödda statusskillnader så önskar det andra att tillintetgöra de strukturer som är bärare av ojämlikhet.

Inom feminismen var denna kritik mot identitetspolitik väldigt stor i mitten på 90-talet. Många feminister menade att man valde mellan att kräva regler som gav kvinnor fler rättigheter eller att transformera oss till politiska aktörer som över huvud taget inte kunde sorteras in som män eller kvinnor.

Samma kritik kan alltså hittas i debatten om klasspolitik. Där vissa menar att vårt politiska projekt främst måste handla om att tillintetgöra de strukturer i samhället som möjliggör en uppdelning mellan arbetarklass (den som söker anställning) och borgarklass (den som söker anställa) istället för att tafatt försöka minska de sociala skillnader som denna uppdelning för med sig. 

Välfärdsprojektet är ett sätt att erkänna skillnader och försöka att utjämna dem, men knappast ett sätt att tillintetgöra grunden till dessa skillnader. Detta gör dock inte välfärdsprojektet mindre hedersamt – det kan till och med tänkas vara taktiskt viktigt för att möjliggöra en transformativ politik - men skillnaden måste ändå ses med nyktra ögon. 

Istället för socialism, förvirring
Idas stilistiska grepp är att hon berättar utifrån sina personliga erfarenheter, men skriver om ett "vi", kontra ett "er" (märk väl inte ett "dom"). Jag tror att dessa ordval kan tolkas som att Ida försöker göra sina personliga erfarenheter till klassens erfarenheter. Vilket givetvis upplevs exkluderande av många som inte känner igen sig i Idas erfarenheter.

Men det finns ett större problem i denna stilism. Ida blandar sociologiska klassbegrepp med ekonomiska och pratar svepande om olika klassmarkörer. Klassanalysens främsta styrka ligger i att den fungerar avmystifierande. Den har potential att avslöja dolda strukturer som kanske inte gör sig tydliga i den konkreta vardagen. Men när man använder klassbegrepp på ett slarvigt sätt riskerar man att bidra till det motsatta. Jag menar inte att Ida nödvändigtivs har fel i det hon skriver. Men hon är slarvig i sin användning av klassbegreppen. Vilket reaktionerna också vittnar om.

Jag håller alltså med Ida i sitt ursprungliga krav. Jag vill också att vi talar om klass. Men inte till vilket pris som helst. Om vi skall använda klassbegreppet så låt oss vara just klargörande. Låt vår klassanalys göra sakers tillstånd begriplig istället för tvärt om. För i slutänden handlar det om grunden till vår politik. Eller för att citera en kommentar till artikeln på facebook: "...hur ser en socialistisk politik ut om arbetarklassen definieras utifrån vilken relation man hade till Vienetta-glasstårtor på 80-talet".

Är det något jag hatar så är det likgiltighet och ängsliga människors kamp om att få befinna sig i likgiltighet. När jag skriver det här var det bara några timmar sedan en stor gammal ek sågades ned mot en engagerad del av lokalbefolkningens vilja. Jag har personligen inte aktiverat mig i denna konflikt på något sätt, och har ingen åsikt kring ekens varande. Men jag har förstått att konflikten cirkulerat kring en misstro till myndigheters sätt att döma ut träd (samma argument som användes mot eken användes mot almarna i Kungsträdgården på 60-talet som står stolta kvar än idag). Dessutom har konflikten satts i en kontext av en ständig förtätning av innerstaden. Boende i området har fruktat att fällningen av trädet kommer resultera i att man vidgar bilvägen för att öka graden genomfart i området. Vem som hade rätt får väl historien utvisa, vi vet dock redan vem som vann och vem som förlorade.

"Att leva är att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor" – Antonio Gramsci

Mina känslor har istället väckts av det enorma behov jag upplevt från folk att engagera sig i att håna och göra sig lustiga på trädaktivisternas bekostnad. I radio, på TV, över twitter, på facebook, på bussen och i kön till krogen har människor kunnat samlas kring intresset att håna engagemanget från lokalbefolkningen på Östermalm.

Detta engagemang bottnar givetvis i olika saker. Dels har det funnits en kritik mot att kampen för eken fått oproportionerligt mycket medial uppmärksamhet av den enkla anledningen att eken ligger väldigt nära TV-huset och Radio-huset. Detta har t.ex. gjort det möjligt för SVT att sätta upp en webbkamera och strömma bilder direkt från trädet på sin hemsida. Visst är denna centrum vs. periferi-kritik befogad i dag. Det vet alla som försökt att få riksmedia att uppmärksamma en lokalpolitisk konflikt som utspelar sig utanför storstadsregionerna.

Men den vanligaste kritiken mot detta engagemang kring stadsplanering på Östermalm har dock låtit i likhet med: "men gud asså, varför engagera sig i en ek när det är revolution i arabländerna och folk svälter i Afrika?". För det första är det svårt att se en direkt motsättning mellan dessa två engagemang. När jag i veckan pratade med två av mina vänner som just nu befinner sig i Kairo så är båda mycket tveksamma till att engagemanget för eken på något sätt skulle försvårat revolutionen och folkresningen i Egypten.

Mer cynisk blir argumentet av det faktum att de människor som hånar aktivisterna inte på något sätt själva engagerat sig i varken svälten i Afrika eller den arabiska våren. Istället blir folkresningen i norra Afrika och svälten i dess södra regioner ett slagträ för en ängslig generation 70-talister som vill svära sig fria från allt samhällsansvar som läggs på engagerade människors axlar. Det ÄR lätt att håna människor som försöker, satsar allt och misslyckas. Speciellt när man själv aldrig utsätter sig för risken att misslyckas, genom att aldrig försöka. 

På väg från ett arbetsmöte träffade jag igår en kollega inom mediabranschen. Hans sätt att håna aktivisterna var att konstatera att det bara var "pensionärer som inte har något annat att göra om dagarna" som engagerade sig. Jag frågade vad hans nyligen pensionerade föräldrar gjorde om dagarna. "Spanien, de spelar golf", fick jag som svar. När vi sa hej då passade jag på att fråga om det ändå inte var lite bättre att pensionärer engagerade sig politiskt istället för att spela golf i Spanien om dagarna när de ändå inte arbetar längre. Jag fick inget svar.

Dessa attityder finns givetvis överallt och inte bara gentemot aktivisterna på Östermalm. Det faktum att Köttfri måndag-festen på Nordic Hotell serverade rödlistad fisk användes av vänner till mig som ett argument för att fortsätta äta kött, varje dag, varje vecka. Under min uppväxt använde min pappa ett avslöjande om att sorterade sopor ändå kunde sluta på samma förbränningsstation som ett argument för att slippa sopsortera över huvud taget. Osv. osv.

Jag vet att ni ängsliga 70-talister riskerar att tappa er coolness om ni blott för en sekund släpper ert ironiska grepp om samtiden och själva börjar engagera er i något som är på riktigt. Men jag har en liten ödmjuk förfrågan. Kan ni inte låta bli att sparka nedåt, sluta håna unga kvinnliga djurrättsaktivister som gråter när de ser slaktade djur, pensionärer som slåss för mindre biltrafik i sitt bostadsområde etc. om bara för en liten stund. Kom ut till Årstorp vid nästa utvisningsorder för Iranska flyktingar. Kedja i hop armarna med vännerna från Aktion mot deportation och sätt er ned framför infarten. Låt polisen bära bort er. Se gråtande människor bäras in i de polisens abonnerade bussar för att föras till flygplanen som skall ta dem tillbaka till det land de flytt ifrån. Sen, sen får ni håna oss hur mycket ni vill. Tack!

En småljummen natt i augusti 2010 styr jag ett par vingliga ben genom bakgatorna i det område i Stockholms södra innerstad som i folkmun kallas för knivsöder. Jag tänker att inte mycket tyder på att området kan leva upp till det namnet. När jag plötsligt kommer fram till en liten stenmur som beprytts med två olika budskap.

Till vänster om muren står det en lyktstolpe på vilken någon satt upp ett plakat. På plakatet står det: "Rensa Hornstull från klotter och otrygghet. Rösta på Moderaterna". Texten illustreras med ett porträtt av moderatpolitikern och hornstullsbon Maria Abrahamsson. Intill lyktstolpen har någon skrivit med stora rosa bokstäver: "You better watch out – for the razors in the night".

Marxisten David Harvey har det senaste året gjorts aktuell i Sverige genom bland annat textantologin Ojämlikhetens nya geografi, utgiven på bokförlaget Atlas, samt utgivningen av Den globala kapitalismens rum, på förlaget Tankekraft. I böcker analyserar Harvey staden och rummets förändringar i den globala kapitalismen.

Utifrån sin bakgrund som kulturgeograf presenterar Harvey en historisk-geografisk och materialistisk forskningsmetod vilken lagt grunden för hans marxistiska rumsteori. Harvey målar upp tre olika rumsbegrepp vilka förhåller sig dialektiskt till varandra.

Harveys tre rumsbegrepp delas upp i: det absoluta, det relativa och det relationella rummet. Det absoluta är det vi mäter i meter och inhägnar med hjälp av staket. "Detta är Newton och Descartes rum". förklarar Harvey. "Det kan underkastas standardiserad mätning och beräkning. Det är kartläggningens rum,  den newtonska mekanikens och ingenjörkonstens rum". Nästa begrepp förknippas framför allt med Albert Einstein. Detta är processens och rörelsens rum. Detta rumsbegrepp – det relativa rummet eller tidsgeografi som det traditionellt kallats i Sverige – kan t.ex. användas för att förklara olika rums relativa förhållande till varandra. Det hjälper oss till exempel att förstå hur avståndet till nöjesparken Gröna lund kan bli längre för en barnfamilj i Farsta strand när biljettpriserna i Stockholms kollektivtrafik höjs. Detta begrepp används flitigt av kritiker, urbansociologer och samhällsforskare.

Men det finns frågor som inte kan besvaras med hjälp av dessa begrepp. "Om man […] frågar sig vad Paris Sacré Coeur, Pekings Himmelska fridens torg eller Manhattans Ground Zero betyder, kan man inte ge ett tillfredsställande svar utan att åberopa ett relationellt tidsrumsligt begrepp", fortsätter Harvey. 

För att fortsätta på exemplet ovan kan man konstatera att: Ground Zero är ett absolut rum. Det går att pricka in på en karta. Det är också ett historiskt tidsrum. Ett rum som var otänkbart innan hösten 2001. Men främst manifesterar sig kanske Ground Zero som ett kollektivt minne, en gemensam smärta – något som kan fungera som politisk kraft för ekonomiska kontrareformer, patriotism eller till och med krig. För att förstå Ground Zeros fulla potential, förklarar Harvey, krävs en dialektisk förståelse för alla dessa tre rumsliga begrepp.

Stockholms innerstad har genomgått något som ser ut som den mest aggressiva privatiseringsvågen i hela Sverige. Mellan åren 1995 och 2002 började ägarstrukturen i bostadsbeståndet förändras kraftigt. Den stora förändringen är den ökade andelen fastigheter ägda av en bostadsrättsförening. Den andelen steg från 28 procent till 39 procent. Och utvecklingen har inte avstannat sedan dess. Denna förvandling är svår att se på en karta över Stockholm. Det absoluta rummet har inte genomgått någon större ommöblering (ännu). Men skulle vi rita en karta över det relativa rummet så skulle det mer likna ett parti av brädspelet RISK.

Vad har då denna våg av privatisering, eller ackumulation genom fråntagande som Harvey kallar det, för påverkan på det relationella rummet? I texten Rätten till staden från Ojämlikhetens nya geografi beskriver Harvey bland annat husägandets pacificering av stadsbefolkningen:

”Gallerior, biografer, stormarknader, snabbmatställen och gourmetmarknader växer upp som svampar ur jorden. Vi har blivit ’pacificerade av cappuccino’, med urbansociologen Sharon Zukins ord. Till och med den strukturlösa, opersonliga och monotona villabebyggelse som alltjämt dominerar i många områden bekämpas av en ‘nyurbanistisk’ rörelse som tvingar på folk en boutiquelivsstil som ska förverkliga de urbana drömmarna.

Detta är en värld där den nyliberala etiken om hagalen individualism och dess politiska motsvarighet, undvikande av kollektiva handlingsformer, bildar mönster för mänskligt samliv. Frågan om fastighetsvärdena får en så dominerande politisk betydelse, påpekar Mike Davis, att villaägarföreningar i Kalifornien kan bli bastioner för politisk reaktion eller till och med lokalfascism.”

Ett begrepp som, mycket tack vare Kate Pickett och Richard Wilkinsons bok Jämlikhetsanden, blivit populärt bland sociologer de senaste åren är Tillit. Pickett och Wilkinson visar i sin bok hur ökad ojämlikhet påverkar tillit negativt. Tillit är också intressant eftersom det är ett tidsligt begrepp. Det är inte en direkt reaktion på absoluta förhållanden utan ett handlande utifrån en tänkt framtid.

Harvey beskriver hur våra kollektiva minnen, erfarenheter, skador och drömmar bygger upp det relationella rummet. Den nu mera skuldsatta södermalmsbefolkningen som ständigt lever i rädslan för att fastighetspriserna skall avvika från sin uppåtgående kurva blir kalla individualister som ser pris, men inget värde, i allt och alla som rör sig i deras kvarter. Här misstänkliggörs alla, tilliten har drabbats av en argsint deflation. Denna ”imateriella men objektiva” nya identitet som nu bekläder bostadsrättsägarna kan till och med stå i direkt motsättning till de intressen de själva upplever sig ha i det absoluta och relativa rummet.

Detta är ett fenomen som flera gånger uppmärksammats i form av gentrifiering av framför allt socialt belastade men kulturellt belönade urbana områden. Exemplet som brukar diskuteras är hur delar av Manhattan genom sitt levande krog-, scenkonst- och musikliv lockat till sig allt fler unga vuxna från den välbärgade medelklassen. Allt medan medelklassen flyttat in höjs bostadspriserna och de arbetslösa men kreativa klasserna tvingas bort. Tillsammans med medelklassens ökade krav på polisiär trygghet (genom tillitens devalvering) rensas svartklubbar, gatukonst och sociala center vilka lockar tills sig ungdomar bort. Kvar blir blott den döda och polerade stadsbilden som den inflyttade medelklassen en gång flydde ifrån.

Vad gör då David Harveys rumsteori intressant? Framför allt att den erbjuder en dialektisk förståelse för rummet. Den kritik som riktas mot avregleringen av bostadsmarknaden – precis som de realsocialistiska arkitekturprojekten under 50-talet – kan ofta upplevas som deterministisk. Med hjälp av Harveys rumsteori kan vi på ett mer adekvat sätt försöka förstå varför det byggs fler hotellrum än hyresrätter i Stockholm idag, vad denna utveckling gör med oss som stockholmare och varför vi med all sannolikhet kommer ropa efter ännu fler hotellbyggen om 10 år (när vi alla helt har underkastat oss event-staden). 

Porträttet på Maria Abrahamsson som hänger framför mig blir istället en karta över det nya södermalm, i miniatyr. Vi skall inte lura oss själva. Klotter är inte mer demokratiskt än bostadsrättsföreningarnas mer fascistiska tendenser. Oavsett vad man tycker om gatukonstens estetiska värde är den ett barbari i sättet den påtvingas oss alla (vilket givetvis är det som över huvud taget ger den ett estetisk värde). Men retoriken att beskriva lite färg på en vägg som en ”otrygghet” eller ett ”hot” är främst förankrad i de äganderelationer som finns att finna i det relativa rummet.

Hotet på södermalm kommer inte från någon radikal konstkultur. Hornstull är inte heller längre en stadsdel där man kliver ned i en källarlokal för att slänga sig in i en ”mosh pit” till tonerna av Blitz alarmerande gitarrer. Det är en stadsdel där det enda radikala hotet som snart finns kvar är det bokstavliga hotet om att du skall se upp, för rakbladsvassa knivar i natten.

När jag var 6 år gammal så väcktes jag av min mamma som satt och grät på min sängkant. Så började mytbilden kring Olof Palme för mig. Hans död är och förblir en stor tragedi i mitt liv.

Jag levde med Palme i 6 år av mitt liv. Men åren innan jag föddes var Olof Palme med i ett regeringsarbete som ledde till att hela min uppväxt färgades av ständiga nedmonteringar av den sociala världfärden. Jag lever i en generation i Sverige som sägs vara den första som kommer få det socialt sämre än dess föräldrars generation. Detta kommer jag varken att förlåta socialdemokratin eller Olof Palme för.

Men med Palmes död växte istället ett ännu värre monster fram. En zombie, en levande död. Med Palmes spöke som hemsöker vår arbetarrörelse växer det fram en nostalgisk vänster som river upp sår och skadar vårt samhälle långt mer än den socialdemokrati som Palme stod för åstakom. För nostalgin är en mytbildning om ett samhälle som...

"...i värsta fall har [...] aldrig ens existerat; i bästa fall så var det denna situation som ledde oss fram till vad vi står inför för problem idag; och i långa loppet ger den endast upphov till konservatism, förbittring och hopplöshet", Dagens Konflikt

Jag har tidigare ondgjort mig över denna nostalgiska vänster i Clarté. Men nu önskar jag främst att vi kan gå vidare, på samma sätt som min mor gjort. För hon sörjer inte längre en död statsminister, hon organiserar sig mot den nya tidens oförättter.

För oss som dagligen reser i Stockholms kollektivtrafik har det knappast undgått att det pågår ett hetsig debatt om säkerheten i tunnelbanan. Enstaka anställda har talat ut i media om bristande säkerhet som riskerar både anställda och resenärers liv och hälsa. Båda de två aktiva fackföreningar, SEKO & SAC-DSTS, som organiserar anställda inom Stockholms tunnelbanan har gått ut och varnat för den allt sämre säkerheten. Det privata företag, MTR, som vunnit upphandlingen om driften har valt att bemöta detta genom att angripa och hota anställda och förneka alla säkerhetsproblem.

Detta är dock inget nytt problem. Redan 2005 gick ordföranden för tunnelbaneförarnas fackklubb, SEKO 119, Per Johansson ut i media och vittnade om hur brister i säkerheten låg bakom flera bränder i tunnelbanan. Connex (sedermera Veolia Transport Sverige AB) svarade med att sparka Per Johansson. Men Connex hade inga mandat att sparka Per från hans förtroendeuppdrag i fackklubben. Istället försökte man hindra Per tillgång till fackklubbens lokaler som låg i tunnelbanans lokaler samt skicka spioner till fackklubbens möten.

Det hela eskalerade under 2005-2006 i vilda strejker, protester och ärendet gick 2007 upp i Europadomstolen (målet drevs av Pierre Sandberg, se nedan). Så långt var konflikten mellan arbetsgivare som försökte mörka säkerhetsbrister och organiserade anställda som kämpade för bättre säkerhet av klassisk modell. Men någonting hände, någonting som ingen var förberedd på, som är av högsta intresse när man läser om den pågående konflikten mellan SEKO/SAC-DSTS och företaget MTR.

När SEKO 119 vid årsskiftet 2006-2007 skulle välja ny ordförande fanns det en tyst överenskommelse att ingen skulle kandidera. På sådant sätt skulle den sparkade Per Johansson kunna sitta kvar på ordförandeskapet vilket främst skulle fungera som ett långfinger mot Connex som länge försökt göra sig av med den stridsvillige och brokiga ordföranden. Men helt oväntat väljer Pierre Sandberg att strax innan omröstning än dock ställa upp som kandidat och väljs så vida med minsta möjliga marginal till ny ordförande. Pierre som under hela konflikten ställt sig fientlig till de vilda strejkerna, militanta protesterna och det tvärfackliga samarbetet. SEKO-anslutna tunnelbaneförare som jag talade med personligen under strejken 18 november vittnade om att Pierre t.o.m. hade hotat om uteslutning ur SEKO för dem som deltog i de vilda aktionerna, självklart utan mandat.

Redan ett halvår efter att Pierre blivit varm i de nya ordförandekläderna väljer han dock att gå över till motståndarsidan och tar anställning som förhandlingsansvarig hos arbetsgivarparten, Veolia (tidigare Connex). Kritiken från klubbmedlemmarna är hård och på beskyllningen om att Pierre Sandberg numera är "köpt" av arbetsgivaren svarar Pierre:

“Ja, man kan säga att jag är köpt eftersom jag fick ett bud som jag accepterade. Men jag betraktar mig som en självständig människa, som har gjort min fackliga militärtjänst i fem år och som nu kliver vidare i livet. (tidningen Lag & avtal 18 oktober 2007”

I samma intervju erkänner Pierre att han inte själv sökt tjänsten utan att Veolia sökt upp honom och att ett informellt förhandlande skett i över ett år. Pierre hade alltså redan ett informellt samtal med arbetsgivaren om en framtida tjänst som förhandlare MOT facket när han kandiderade till ordförandeposten (och därmed också huvudförhandlare FÖR facket/MOT arbetsgivare) hos fackklubben SEKO 119. När Pierre tillträder den nya tjänsten hos Veolia lämnar han av lojalitetsskäl inför den nya arbetsgivaren också uppdraget att driva målet med den sparkade Per Johansson vidare i Europadomstolen.

När det idag åter igen blåser upp en konflikt kring säkerheten i tunnelbanan. När det åter igen är så att anställda kallas in på hemliga förhör för att de lämnat biljettkuren för att kunna gå på toaletten och fackförbunden går ihop för att tillsammans agera mot den försämrade arbetsmiljön så är det ingen mindre en Pierre Sandberg som har uppdraget att tysta ned och förneka problem med säkerhet och arbetsmiljö.

I den vinstdrivna privatiserade tunnelbanan i Stockholm väger pengar tyngre än lojalitet. Och orden från MTR kommer från köpta munnar – från människor som valt att svika sina arbetskamrater för högre löner och finare titlar. Det är inte bara ett moraliskt problem utan riskerar också att sätta anställda och oss resenärer i situationer där vår hälsa och våra liv ställs inför onödiga risker.

Läs mer:
http://www.dn.se/sthlm/t-baneforarnas-villkor-kritiseras
http://www.arbetarskydd.se/nyheter/halsa_ledarskap/psykosocial_arbetsmiljo/ar...
http://www.dn.se/sthlm/mtr-sacs-beskrivning-av-arbetsmiljon-i-tunnelbanan-hel... 
http://www.dsts.se/2011/01/18/vi-kraver-att-mtr-leder-och-fordelar-arbetet-pa...
http://lotidningen.se/2010/12/20/allvarliga-brister-i-t-banan/ 

En tidig morgon våren 2007 kliver jag in i spärrhallen till tunnelbanan i Farsta Centrum. Genom hela hallen sträcker sig en mur av maskiner. Maskinerna är konstruerade för att resenärerna skall dra en biljett igenom maskinen och sen gå igenom ett vändkors. Men de som nyttjar maskinerna verkar inte vilja använda maskinerna på det sättet. Istället hoppar de enkelt över dem eller tar sig förbi vändkorset för hand. På andra sidan muren av maskiner står tre personer med gula västar. När någon hoppar över en spärr så går de fram till denne och berättar att nästa gång måste han eller hon använda maskinen som konstruktörerna tänkt att den skall användas. Detta är de västbeklädda personernas enda uppgift. De är människor underställda maskinerna. Det är ett jävla skitjobb.

Agnes Arpi skrev härom dagen en artikel där hon polemiserar mot dem som hon upplever använder begreppet skitjobb för att nedvärdera lågstatusyrken vilket omöjliggör ett samtal om lågstatusjobbens dåliga arbetsvillkor. Jag skall kommentera artikeln senare i denna bloggpost. Men jag tänkte börja med att försöka gå igenom några företeelser som snabbt dyker upp när man diskuterar skitarbeten. Och hur de gjorde det även denna gång.

Arbetssamhället och moralism

Tidligt i debatten kring arbete och skitarbeten dyker den moralism som ständigt finns närvarande under ytan upp. Den konservativa skribenten Sakine Madon skriver på twitter om ”snorungar, som aldrig fått skit under naglarna”. Att inte ha haft ett lönearbete som är smutsigt och slitsamt (”fått skit under naglarna”) skall tydligen ligga människor i fatet. Man kan nästan få en känsla att det är fint och eftersträvansvärt att någon gång ha arbetat under usla förhållanden. Varför verkar Sakine inte kunna svara på när jag frågar. Men denna moralism gäller dock främst arbetet. Tänk er t.ex. att någon skulle använda samma moralism kring kvinnors utsatthet inom parförhållanden, barns dåliga uppväxt eller missbruksproblem.

Denna moralism används också för att försöka diskvalificera individer från debatten. Högerdebattören Johan Ingerö kommenterar mitt påstående om att det faktiskt ”finns” skitjobb med: ”Alltså, ni vänsterkids borde testa lite hårda arbeten. Inte bara snacka om dem”. Att de flesta människor till vardags utför både tunga och smutsiga sysslor räknas heller inte in. Städning ger endast tillträde till den moraliska gräddhyllan och debatten om det följts av ett anställningskontrakt. 

Samtidigt tycks det som att de mest högljudda försvararna av skitjobben är människor som under en kort tid i sina liv (ofta under sina akademiska studier) haft så kallade lågstatusjobb som de idag lämnat långt bakom sig. Socialdemokraten och statstjänstemannen Anders Eriksson beskriver på twitter hans tid som vårdbiträde vid sidan av sina studier som: ”...bland det jag är mest nöjd över att jag gjort. Roligt, utvecklande och jag lärde känna fantastiska människor”. Tydligen inte tillräckligt roligt för att jobba kvar dock.

Rent historiskt är detta en relativt ny företeelse. I många samhällen i mänsklighetens historia var arbetet, framför allt de tunga och smutsiga något som människan föraktade. En respektabel samhällsmedborgare sysslade istället med filosofi, politik, studier, njutning (sexuell, mat och sprit) osv. Arbete ansågs fördumma människan och var något man lät slavar och brottslingar ta hand om, och det var knappast något man skulle skryta om på twitter (om twitter funnits). Vad denna nya arbetsmoralism fyller för syfte i dagens samhälle vågar jag inte försöka sia om här. Men det tåls att fundera på istället för att ta det för givet. Varför hyllar välbeställda, högerpolitiker och även arbetarrörelsen de där arbetsformerna de själva inte vill ta del av?

Arbetet och individen

En allt mer utbredd föreställning är att du och ditt lönearbete är samma sak. Du skall känna dig som ditt jobb, du skall bli ditt jobb. Jag vet inte hur många gånger företag jag har arbetat för bjudit in till fest för att fira ett stigande årsresultat. Där står vi anställda, med samma lön och samma arbetsförhållanden som föregående år, med ett påtvingat glas champange i handen och tvingas lyssna på hur någon chef från göteborgskontoret berättar för oss hur stolta vi skall vara nu. För det är vi som är företaget.

Åt andra hållet förväntas jag också känna personlig skam när någon kritiserar det arbetsgivaren använder min arbetskraft till. När jag namnger telefonförsäljning som exempel på ett yrke som jag tror att vårt samhälle skulle klara sig bättre utan så svarar åter igen Johan Ingerö mig med "Så du tror inte att en försäljare som läser det du skriver känner sig sedd ned på?". Ingerö förväntar sig alltså av de anställda inom telemarketing att de först och främst skall identifiera sig – inte som pasta-älskare, Word of Warcraft-champions, konstintresserade, Japan-fantaster utan – med sitt yrke. Du är ditt jobb (varken mer eller mindre)!

Skitarbetet och vänstern

Inom vänstern har det historiskt sett funnits två större strömmingar som många gånger kunnat förena sig i kampen mot sociala och juridiska orättvisor. GM Tamás beskriver dessa två strömningar som inspirerade av Rousseau respektive Karl Marx. Tamás påstår också att de flesta sociala rörelser i Europa som bekänt sig till en marxistisk tradition egentligen bör ses som Rousseau-inspirerade socialister och skriver målande:

“It is emotionally and intellectually difficult to be a Marxist since it goes against the grain of moral indignation which is, of course, the main reason people become socialists”

Den stora skillnaden mellan dessa två strömningar grundar sig i synen på det revolutionära subjektet och arbetarklassen. Rousseau-inspirerade socialister tenderar att måla upp bilden av arbetarklassen som mer autonomt, mindre smutsigt och inte medskyldigt till kapitalismen. Arbetarklassen är moraliskt högre stående än borgarklassen. Och dess frigörelse består av att denna ärliga, jordnära och mindre alienerade klass skall övervinna borgarklassen och ta över den demokratiska makten i samhället (power to the people).

Karl Marx talade istället aldrig om att arbetarklassen var mindre skyldig till kapitalismen än borgarklassen. Marx menade inte att det var arbetarklassens förträfflighet eller moraliska upphöjdhet som gjorde den till kapitalismens förgörare, tvärt om var det just för att arbetet tar ifrån arbetarna all sin värdighet, moral och deras människovärde. Till slut är arbetarklassen så fattig på allt av mening att den inte har något annat att förlora än sina kedjor.

Fortfarande råder en nästan hegemoisk arbetarklassromantik inom stora delar av vänstern och arberrörelsen. Där begrepp som "riktig arbetare" eller "vanligt folk" (verklighetens folk?) ofta används för att måla upp arbetarklassen just som ett moraliskt högre stående skikt. Protesterna mot ord som skitjobb och vurmen för yrkesstolthet spelar här en viktig roll.

Förvirringen kring arbetets dubbelkaraktär

Människors förmåga att utföra arbete är fantastisk, det oavsett vilket arbete man utför. Denna förmåga, eller kraft, har skänkt oss järnvägar, sexleksaker, förståelse för människokroppen och mycket som vi idag bör vara lyckliga över existerar. Men det betyder inte att själva arbetet är något som vi nödvändigt måste hylla. Det finns arbeten som inte bara är direkt skadliga för de som utför dem utan för hela vårt samhälle. Det finns även yrken som bygger på att det finns en tydlig klyfta mellan de som har i överflöd och de som inte har någonting alls, och vars uppgift är att underlätta detta förhållande.

I det moderna kapitalistiska samhället är arbetets form och innehåll tydligt uppdelat. Arbetets innehåll kan t.ex. vara att vårda. Det är detta specifika arbete som får sår att läka, sjuka att bli friska. Arbetets form är istället de specifika avtal och regler som omgärdar lönearbetet. När vi till vardags diskuterar arbete så är det oftast just arbetets form vi diskuterar.

LO’s gamla ordförande Stig Malm har en hushållerska anställd som en gång i veckan grovstädar hans hem. Även om arbetets innehåll nästan är identiskt med det hushållerskan utför i sitt eget hem en gång i veckan så är det inte det vi syftar på när vi pratar om hushållerskans arbete. Nej, arbetet är just det som utförs inom formen för det anställningskontrakt Malm ställt upp.

Förvirringen kring detta arbetets dubbelkaraktär gör att många har svårt att skilja form och innehåll från varandra och ställer sedan krav på en yrkesstolthet som de dessutom menar skulle vara både radikal och progressiv.

Här gäller givetvis även det motsatta, nämligen kravet på skam. Under en del av mitt liv levde jag på a-kassa och var väldigt motvillig till att ta en anställning eller söka annan försörjning. Mina dagar ägnade jag istället till att läsa politiska skrifter, delta i ideella projekt och skriva artiklar. I mångas ögon var jag en profitör. Mina sysslor hade inget värde, istället borde jag ”arbeta”.

Idag består en del av min arbetssituation av exakt samma saker. Förlag skänker mig gratis böcker, jag läser dem, deltar i det politiska gräsrotslivet och författar texter som jag kan sälja för att dryga ut min lön. Samma personer som tidigare räknat ut mig som en parasit berömde nu min skicklighet och mina höga ambitioner.

Det kan alltså finnas otroliga gärningar som utförs även inom de mest fruktansvärda formerna. Det finns matematiker som gjort de mest fantastiska uträkningarna för att få långtgående robotar att kunna slå ut hela städer på andra sidan jordklotet. När vi talar om skam och stolthet så måste vi också kunna se nyktert på förhållandet mellan arbetets innehåll respektive form (som givetvis är ett dialektiskt förhållande). 

Yrkesstolthet?

Agnes Arpi skriver i sin artikel att synen på skitjobben är sådan att man sällan pratar om villkoren. Istället syftar synen på skitjobb att stigmatisera de anställda och skapa skam. Jag håller först och främst inte med artikelns utgångspunkt. Dom gånger jag hör folk prata om skitjobb så är det just otrygghet, dåliga avtal, låga löner osv. som man syftar på och inte fysiskt tungt och smutsigt arbete (dvs. arbetets form). Det är t.ex. sällan som någon pratar om sopåkare när de pratar om skitjobb. En yrkesgrupp med bra betalt, stridbara och med relativt stor makt över sin arbetssituation.

Med det sagt så får jag väl tillägga att jag helt håller med Arpi om att skam är dåligt. Frågan är bara om yrkesstolthet är den givna lösningen.

Idéen om yrkesstolthet bygger bland annat på förvirringen kring arbetets dubbelkaraktär. Vi skall tydligen vara stolta över arbetets innehåll (att vi är duktiga på att vårda, städa eller bygga webbsidor osv) men bara inom formen av en anställningskontrakt. Denna logik från ödesdigra konsekvenser. Och utöver den tydliga konservativa moralismen så följer flera problem med denna yrkesstolthet:

• Människors fantastiska egenskaper och talanger ges inget utrymme för stolthet så länge arbetsmarknaden inte finner någon nytta med dem
• Yrkesstoltheten försvårar diskussionen kring vilka typer av jobb som vi faktiskt borde ha i ett modernt samhälle
• Kravet på yrkesstolthetens självklarhet inom vissa yrkesgrupper används för att hålla nere standarden på villkor och lön
• Yrkesstoltheten används ofta för att man vill tvinga till bättre disciplin och högre tempo på arbetsplatser
• Yrkesstoltheten används för att driva på idéen om att du skall förverkliga dig själv, finna mening och lycka i livet genom ett exploaterande lönearbete
• Vissa yrken är direkt skadliga (vapenindustrin, säljaryrken, banksektorn osv), skall vi verkligen vara stolta över att ha dessa yrken?
• etc etc

Eller för att använda Agnes Arpis egna ord:

“Yrkesstolthet är passiviserande. Yrkesstolthet förändrar inga arbetsvillkor. Yrkesstolthet bryter inga klassmönster.“

Harald Ullman är en krokig person inom socialdemokratiska arbetarrörelsens toppskikt. Att reda ut hans bakgrund inom arbetarrörelsen är inte det lättaste. Framför allt inte när det framgår hur han samtidigt som han företrätt arbetarrörelsens socialdemokratiska gren varit en aktiv påhejare utav antifacklig verksamhet och kraftig motståndare till vänsterpolitik i allmänhet.

Ullmans intåg i den politiska karriären kom redan 1970 då han anställdes som utredningssekreterare på – vad man skulle kunna kalla Sveriges första tankesmedja – Gruppen för samhällsstudier vid den socialdemokratiska partiexpeditionen. Redan två år efter detta utsågs han till organisationsombudsman och personalchef på Socialdemokraterna i Stockholm.

Under det tidiga 80-talet gick Ullman in i reklambranschen och klev in som chef för den andra delen av ARE Annonsbyrå AB. ARE-bolagen bildades 1947 av Sven Rydstedt som tidigare drev ett litet reklamföretag, Ryno-Reklam. Sven Rydstedt idé var att sätta upp en affischtavla på varje Folkets Hus och en affischpelare i varje Folkets Park. På så sätt skulle Arbetarrörelsen förfoga över Sveriges största reklamföretag. Han lyckades intressera Sven Andersson, som då var ombudsman (S) i Göteborg, för denna affärsidé. En avdelning inom Folkrörelsernas Program AB bildades med namnet Folkreklam som blev upphovet till ARE.

Inom ARE idé 2 var Ullman bland annat reklambyråansvarig för de Socialdemokratiska valkampanjerna mellan 1985 - 1994. Men 1993 såldes byrån till bland annat Ullman själv, som bildade Måndag Annonsbyrå – med Socialdemokraterna som delägare – vilket 1996 bytte namn till 1 trappa upp webbyrå (och sedermera Entrappa AB). Under uppbyggnaden av Entrappa AB investerade Industrifacket tillsammans med Kommunal och Metall stora belopp i bolaget. Pengar som helt gick förlorade när Ullman redan 2001 ansökte om konkurs¹.

Under tiden som VD för Måndag Annonsbyrå hamnade Ullman i uppmärksamhetens centrum då han avslöjades med att i samförstånd med HSB Stockholms VD, Ulrik Fällman, hade låtit en privatdetektiv spionera på bostadsreportern och TV4-journalisten Bim Enström2. Ullman anklagades3 för att hjälpt sina privata vänner inom HSB och arbetarrörelsen som under en längre tag drabbats av avslöjanden kring otaliga skandaler från just Bim Enström. Han tvingades efter spionaffären att avgå från sin VD-post på Måndag Annonsbyrå men behöll sina ägandedelar och lyckades efter allt kaos alltså att återta kontrollen över Måndag för att sedan skapa Entrappa AB.

2005 dyker åter Ullman upp i rampljuset då han startar sin egen PR-byrå, Ullman PR. Första kunden blev lågprisföretaget City Dental, som sålde polsk tandvård i Sverige utan kollektivavtal. Ullman hoppar in som presstalesman för City Dental som snabbt hamnar i motvind när de redan under de första verksamhetsåren får ovanligt många anmälningar mot sig och prickas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd4. Företaget låg också under en längre tid i strid med dåvarande fackförbundet HTF angående bristen på kollektiva hängavtal5.

I sitt arbete som PR-konsult har Ullman flera gånger gått i debatt för att försvara att politiker använder sina politiska förtroendeuppdrag när de utför lobbyarbete i det dolda. I en debattartikel 2010 i tidningen Dagens Debatt6 skriver Ullman bl.a:

“Ullman PR har flera uppdrag, som rådgivare till börsnoterade bolag. De vill inte att vi offentliggör det. Vår moral är enkel. Vi är lojala med våra kunder.”

I egenskap av socialdemokrat har han flera gånger gjort utspel för att försvåra samarbetet mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. I en artikel på debattsidan Newsmill menar Ullman att "Socialdemokratin har problem med att få sympatier från de växande storstädernas professionella medelklass". Och att "Kommunistränderna går aldrig ur" Vänsterpartiet vilket också borde omöjliggöra ett framtida regeringssamarbete. 

Ullman har också kritiserats för att ingå i vad som kallats S-maffian i Stockholm. Peter Kadhammar beskriver i Aftonbladet (se läs mer) hur den socialdemokratiska politiken i Stockholms styrs av ett flertal familjer likt maffiasyndikat. I en artikel från 2005 beskriver Kadhammar ingående hur Ullman agerat bakom ryggen på partikamrater när hans fru, Socialdemokraten Karin Jonsson, sparkades från sin VD-tjänst inom Stockholm Vatten efter att tjänstefel uppdagats. 

Radikal politik verkar vara något som Ullman skyr likt pesten själv. Och under hans aktiva tid som vice ordförande i City Polisnämnd har han bland annat jämfört både fackligt engagerade aktivister och djurrättsaktivister med organiserad brottslighet. I februari kommenterar han i Svenska Dagbladet7 vandaliseringen som pälsnäringen i storstäder utsatts för så här: 

“Denna typ av organiserad brottslighet har precis som Hells Angels starka internationella kopplingar. Enligt vår mening är denna typ av 'politisk' brottslighet lika allvarlig som annan organiserad brottslighet. Men polisen har inte alls agerat lika kraftfullt mot djurrättsaktivisterna som mot annan organiserad brottslighet”

Harald Ullmans resa har alltså gått från höga förtroendeuppdrag inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen till förnyelsen av partiet under 90-talet och vidare in i IT-bubblans och PR-branschens vinpimplande mingelsalonger. Det kan tyckas anmärkningsvärt att en person med rötterna i arbetarrörelsen börjar bedriva högerpolitik, motarbeta fackliga kollektivavtal, tjäna pengar på billig arbetskraftsinvandring och till slut hamna rakt i knät på arbetsgivarna. Men det som är allra mest anmärkvärdig kanske ändå är att han fortfarande kan göra allt detta i Socialdemokratins namn.

Jag misstänker dock att det är ännu värre. Jag tror att det är just hans socialdemokratiska bakrund som gjort det möjligt att bedriva en sådan aktiv och aggressiv högerpolitik. Om det t.ex. hade varit Fredrick Federley som gått ut och försvarat Berns bortdribblande av arbetsrätten genom bulvanföretag hade det reflexmässigts hörts höjda röster från den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Nu kan istället högerns vindar blåsa ostört i socialdemokratins finare salonger.  

Noter:
^[1]. Resumé - 2001-05-17
^[2]. http://www.nyhetskanalen.se/1.1295658/2009/10/01/hsb_affaren
^[3]. http://www.sr.se/cgi-bin/p3/programsidor/artikel.asp%3FProgramID%3D2519%26amp...
^[4]. TandläkarTidningen årg 101 nr 9 2009
^[5]. Tidningen Kollega 2008-11-25
^[6]. http://www.dagensmedia.se/asikter/debatt/article134802.ece
^[7]. Svenska Dagbladet - 2009-02-01 - Sida: A 16

Läs mer:
LOKE - Kultur & Politik - Lögn-propagandan mot SAC:s blockad av Berns
Jonas Fogelqvist journalist på Du&jobbet – När facket kallas för maffia
Aftonbladet - S-maffian som styr Stockholm
Arbetaren - Apparaten beskyddar Berns